Så här års börjar jag alltid tappa hoppet om huruvida det kommer en ny vår, med kittlande värme och solstrålar i näsan, spirande träd och påskliljor i rabatterna.
Är det vårdepression, dåligt tålamod eller vad beror det på?
Detta nu trots att all snö så gott som blåste bort häromnatten - jag går liksom redan och väntar på ett "bakslag" med ny snöstorm, blixthalka mm.
Pessimist? Ja, det kan man tro... men gemene man skulle nog inte kalla mig det. Det är bara att jag tvekar så här års, precis som våren självt.
Karin Boye visste vad hon skrev.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.
Dåligt tålamod - ja, så är det nog.
Ha en fin dag allesammans! Och tillika helg!
/Annika
